När man får träffa en alldeles pinfärsk människa för allra första gången. Visst är det sånt man aldrig glömmer. Man tar på sig nått rent och prydligt, kanske till och med drar en kam genom håret och susar förbi det bästa bageriet i stan. För bröd måste ju föräldrarna få, med mycket smör och så. Sen susar man vidare med det stora barnet ivrigt påhejandes bak på pakethållaren. Till den finaste blomsteraffären i stan. Där köper man just de blommorna man själv skulle vilja sitta och fånglo på i soffan när man ammar och ammar och ammar. Efter att man tjatat lite på barnet som inte kan slita sig från Farfar (obs en hund) i blomsteraffären, så kvistar man inom på Liebling. Och Elina slår in ett paket med krulliga band. Och sen är det då äntligen dags att plinga på dörren och mötas av illvrål och små sparkande ben. Man blir kär, så kär och tänker att detta är väl ändå livets mening. Att bli faster!
No comments:
Post a Comment